Det du anklagar andra för, tänk om det är du?

Låt oss leka med tanken att “allt du anklagar andra för är sådant du själv behöver titta på vad gäller dig.”

Säg att du tycker att en person i din närhet inte går att lita på, eller en mildare version, inte håller vad den lovar alltid. Ställ dig då frågan “när gör jag det?”. Det första svaret brukar vara “aldrig” eftersom det är något vi inte vill känna eller veta om oss. Det kan vara vårt reaktiva svar för att skydda oss från skam, eller skuld eller att vi ska behöva göra en förändring. 

Vi tycker ibland att det gynnar oss att se ner på andra för att må bättre själv. Fortsätt därför ställa dig frågan, “men om det fanns en liten, en pytteliten sanning i det, att jag inte alltid håller vad jag lovar, i vilka situationer skulle det kunna vara?”. 

Då kanske du börjar med att utforska konflikten du har med personen i fråga som fick dig att börja tänka. Den kanske inte tog med sig rätt saker till er picknick så nu saknar ni en filt och bestick. Som vännen lovat att ta med. 

Vad är det du inte hållit som du lovat? OK, du har tagit med dig alla grejer du sagt, men finns det något annat, i er kommunikation? Kanske har du sagt att “vi stämmer av innan vi åker så att vi fått med allt” men så har du glömt att göra det för du tyckt att du fått med dig allt. Då har du inte heller hållit vad du lovat. Även om ni båda sagt att ni ska stämma av så har du en del i det. Då är det dels lättare att förlåta den andra personen och få en bra picknick och dels kan du själv ta med dig något ur detta, att du inte är perfekt, du gör så gott du kan och ibland blir det inte som du sett framför dig, men det funkar ändå. Du ställer mindre krav på dig och därmed på andra. Och tvärtom. 

Så, vad har du “anklagat” någon annan för på sista tiden? 

Vad var din egen del i det? 

Vilka tankar väcker detta hos dig?