Har du sagt det till dig själv någon gång? Eller till någon annan?
Det håller sällan. Eller jag menar, leder sällan till en förändring, att säga att jag måste bli bättre på det. Varför inte kan man ju fråga sig?
För att man inte utforskat vad det är som egentligen ligger bakom ens beteende, att det inte är helt tydligt vad det ska leda till och vilka vinster jag faktiskt upplever med att göra som jag gör idag.
Häng med så ska jag utveckla det lite, utifrån mitt perspektiv som coach.
Det där med vad som ligger bakom ens beteende.
Här jobbar vi ofta med svepande uttryck som “jag är för snäll” eller “jag har låg självkänsla”. Det kan så klart ligga en sanning i det, även om det är kontraproduktivt att använda den typen av begrepp. Att säga att man är “för snäll” innebär också att man ger sig själv en slags “”titta vad bra jag är” och det är också svårt att ifrågasätta snällhet. Att säga att man har låg självkänsla som en anledning till varför man gör som man gör, ja, då kanske frågan istället skulle vara “vill jag sluta göra det jag gör och vad behöver jag jobba med och hur för att nå dit”. Det är också lätt att tycka synd om sig själv eller att andra gör det när man använder självkänsla-förklaringen. Det kan handla om vana, om att man inte bestämt sig för hur man vill vara eller att man inte är van att stå upp för det som är viktigt för en. Det behöver inte alls vara kopplat till självkänsla.
Det finns fler saker som kan ligga bakom ens beteende, värderingar t ex.
Om jag har värderingarna “man ska göra sitt bästa” och “gemenskap” så kan detta spöka rejält när jag får frågor om att hjälpa till med en workshop, en arbetsuppgift, att göra en kompis en tjänst eller när aktiviteter ska planeras och genomföras i föreningslivet. Kanske svarar jag direkt “ja” på frågan om jag kan hjälpa till utan att ha matchat den frågan med hur mitt liv i övrigt ser ut. Jag tänker kanske att alla andra också gör sitt bästa och om ingen svarat ja på frågan så betyder det att de verkligen inte kan. Inte att de inte vill eller inte bryr sig. Och värderingen “gemenskap” kan få mig att vilja göra det för gruppens bästa, utan att tänka på vad som är bra för mig. Jag går alltså till mina grundläggande värderingar för att jag vill göra det jag tror på. Och det blir bara ett problem om jag inte matchar det mot min realistiska verklighet och vilka konsekvenser det kan få.
Vad det ska leda till?
Ja, ofta tittar vi på negativa konsekvenser istället för positiva. T ex “jag behöver sluta dricka alkohol för att slippa vara bakfull”. Ett annat sätt att se det på är “jag vill träna tidigt på lördagar och det kan jag göra när jag inte dricker”. Då ser jag vinsten med det och kopplar det till saker som är viktiga för mig. Samma sak med att sätta gränser på jobbet t ex. “Om jag tackar nej till övertidsarbete kan jag hänga med en kompis, det skulle jag verkligen vilja göra, det var längesedan” istället för “jag orkar inte mer nu, jag måste börja säga nej.”
Och vilka är mina upplevda vinster med att fortsätta göra saker som inte är bra för mig?
Om jag tackar ja till att ställa upp i föreningen så kanske jag får bekräftelse, eller så känner jag att jag är bra på att få ihop tid till allt, eller så känner jag att jag är duktig och efterfrågad, eller så får jag energi av att göra mycket saker. Om jag ser på dessa upplevda vinster helt ärligt och istället tänker “jag har allt jag behöver redan” vilket i förlängningen kan innebära “jag räcker utan att göra mer” så är det ett förhållningssätt som kan göra att man inte kastar sig på nya arbetsuppgifter som måste pressas in.
Sista grejen med att säga att jag ska sätta gränser och varför det ensamt inte funkar.
Vi behöver börja med att sätta gränserna för oss själva först. För om detta inte är gjort, hur ska vi veta, speciellt i pressade situationer, när jag riskerar att gå över dom? Ett enkelt sätt kan vara att säga till sig själv “jag jobbar inte hemma efter arbetstid” för då kan jag aldrig ta på mig arbetsuppgifter som tar av min övriga tid. Jag måste helt enkelt svara på frågan “kan jag göra det på ordinarie arbetstid, om inte, säg nej”. Jag skulle också säga att luft i kalendern ofta äts upp av saker man inte planerat för, en punktering på cykeln, en missad buss, ett möte som drar ut på tiden och en tumregel skulle kunna vara att ha minst två timmar om dagen som man inte vet vad man ska göra på.
Vad tänker du själv om att sätta gränser? Vad har du lyckats med? Vad kämpar du med? Vad tar du med dig från detta inlägget?
